Flygturer

Om att få och inte ta

Det är väl än en gång den mänskliga naturens ofog vi talar om. Men nu, gott folk, kan vi äntligen lägga våra vanföreställningar åt sidan! Den med armbågar, stark stämma och brett leende är inte rätt man att lyssna på i ett sällskap. Där sitter vi andra med hela världen i oss, men vi kniper alltid igen. Inte för att vi är rädda (åh, en sådan fånig missuppfattning - många har den rentav om sig själv) utan för att vi blir trumpna när ingen ger oss uppmärksamhet. Vi sparar helt enkelt vår karisma åt dem som bryr sig om att höra. Kalla oss stolta, men då ger vi dem också ett äventyr de sent glömmer.

Igår höll en musiker och kär vän till mig konsert. Och vilket utomordentligt exempel på det jag precis talat om! Det fantastiska karismatiska utbrott som kan ske när någon länge och tålmodigt väntat på världens uppmärksamhet - och till sist får den. Man ville inte ta ögonen ifrån henne. I små steg kommer hon nu att omvända dem som vågar ge henne chansen och de kommer att lyssna igen och igen och igen.