Flygturer

Och det enda som biter är att vara lika lömsk tillbaka

I morse var jag inte i mitt esse. Det lömska vinet hade lurat mig ännu en gång. Jag rotade i min bottenlösa väska i hopp om att hitta något att lindra plågan med, men i stället fann jag en tändsticksask som jag först inte kände igen.

Men så mindes jag. I detalj gick det upp för mig vad jag hade gjort. Den låg på bardisken och verkade inte tillhöra någon. Jag ville ge den till bartendern, men ångrade mig snart (kanske var det också vinets förtjänst). Istället sneglade jag på mitt tillfälliga sällskap - han hade ögonen någon annanstans. Nej, ingen tycktes bry sig om mig och tändsticksasken. Tillfället var visst perfekt.

Jag blev så förtjust av att tänka på det hela att huvudvärken näst intill försvann.